Och mamma, om du läser detta så ring mig! Jag har försökt ringa dig men kvinna, du är ju så himla svår att få tag på!

Denna vecka har det blivit följande.

Alla var bra på sitt sätt förutom The Human Contract. Usch och blä, se inte den!

Igår insåg jag dock att jag måste skaffa mig en hobby. En hobby där man pratar.
Jag känner en väldigt begränsad skara av människor här i Sundsvall. Alla har något gemensamt.
En känner jag för att hon också är från Pite, en annan känner jag för att han är ihop med någon som är från Pite.
En känner jag för att vi jobbat i samma byggnad, några till känner jag för att de är kompisar med någon som jobbat i samma byggnad som mig.
En känner jag för att hon jämt var in och ut i butiken för att hon heela tiden hade brev och paket att hämta, och i princip alla andra känner jag för att jag jobbar/jobbat med dem.

Det alla dessa människor har gemensamt är att jag inte känner någon av dem genom min enda hobby, gymet. Jag känner alla genom jobbet (nästan), och ska det fortsätta så, ja då kommer jag ju ha en väldigt liten grupp av vänner här.
Anledningen jag inte känner någon från gymet är väldigt uppenbar.
Jag är en gymrobot.
Jag är så koncentrerad att jag förmodligen ser jävligt otrevlig och bitchig ut, och vem vill prata med en sån person? Någon annan som är otrevlig och bitchig?
Det skulle ju underlätta att ha en hobby där man är TVUNGEN att prata med folk, vara trevlig och snicksnacka. Då skulle ju alla faktiskt se att jag är långt ifrån otrevlig och allt annat sånt där som folk kanske tror om en gymrobot.
Och snacka är ju trots allt min specialitet, det jag är bäst på.

Men vafan… hur skaffar man sig en hobby?

Kanske man kan starta en klubb som heter “Fan vad jag är fotointresserad, men varför ska fotografering vara en så jävla dyr hobby?”. Någon som vill joina?

Nu hoppas jag bara att det inte kommer vara hardcore höstväder så att jag fryser häcken av mig.

Ändå ska jag vara olydig och trotsa mig själv.
Blir film innan jag går och lägger mig. TOKIGT! :)

Här sitter jag med en stor kopp kaffe och drar ut på tiden. Måste ringa samtal, måste ut och fixa en massa ärenden.
Det är vid såna här tillfällen som jag verkligen saknar att ha körkort. Känns motigt att åka buss när man ska fara och flänga överallt, tar en herrans tid.

Jag börjar inte jobba förrän 16:30 men jag har varit vaken sedan 08:30. Detta är verkligen en raritet, vanligtvis vaknar jag inte förrän runt 11 när jag jobbar kväll.
Har hemskt svårt att vakna, självdisciplinen sviker. Dock läste jag i någon tidning att det är bra att sova i 90-minuters intervaller. Står så här;

Du känner dig mest utvilad om du vaknar upp mitt i eller precis efter REM-fasens drömsömn. REM-fasen ligger i slutet av varje sömncykel som varar i 90 minuter.
För att vara pigg på morgonen kan det vara en god idé att sova i ett helt antal perioder på 90 minuter. Om du somnar klockan 23:00 kan du således med fördel sätta väckarklockan redan klockan 06:30 efter sju och en halv timmes sömn. Drar du dig en extra halvtimme, blir det bara svårare att ta sig ut sängen.

Funkar för mig, vilket är helt underbart!
Hur detta nu gick och blev ett helt inlägg om sömn, när jag egentligen ville klaga över mitt bångstyriga hår, vet jag då tusan inte.
Är väl ingen klagande dag idag antar jag :)

(PS, nu ser ju bloggen lite halvförjäklig ut, men det är nödvändigt. Sandra hade rätt, den “enkla” designen jag hade valt ut hade en massa extrafeatures och gjorde att hela bloggen laggade som tusan, tog forever att ladda. Om ni märker några såna problem nu, please speak up!)

Det finns nog inte ord på hur ohyggligt lycklig jag var när jag igår upptäckte att denna pappersbit låg och väntade på mig när jag kom hem från Pite.
Jag vet inte hur många månader jag suttit och väntat på detta tillstånd, men nu är det äntligen här och nu ska det minsann brummas!

Borde man inte känna att något är fel när man sitter och tänker “Fan vad synd att kameran inte gick sönder!”?

Häromdagen när jag var hemma hos Andreas söta syster med hennes son och en annan systers dotter (Bea! ♥) så höll vi på att ta en massa galna kort och hux flux så dog min kamera och gick inte att slå på.
Hela skärmen var bara svart och objektivet hade fastnat halvvägs ute.
Kikade lite och kollade om vi hade råkat stöta till den så att den blivit sned, men nej.. helt rak. Fattade verkligen ingenting.
Försökte meka och peta in objektivet och efter många om och men så lyckades jag få den att åka in igen.

Jag blev först lite ledsen. Denna kamera har ju varit med om hemskt mycket och är en sjukt bra kompaktkamera. Kommer absolut att köpa någon av dess efterträdare när det blir dags att uppgradera.
Däremot tänkte jag bara en stund efter, “Fyfan vad bra att den gått sönder, nu kan jag ÄNTLIGEN, med gott samvete dessutom, köpa min ääälskade systemkamera! Canon EOS 500D, vi kommer att leva lyckliga i alla våra dar!”.

Tänk er min besvikelse när jag vaknade morgonen därpå, tittade till min lilla kamera och upptäcker att den fungerar alldeles finemang.
Inte en skråma på den och ingenting fel på den överhuvudtaget.
Jäkla skitkamera, varför kunde du bara inte gå sönder forever? :(

Med denna sanslöst granna bild av mig så säger jag HEJDÅ PITEBOR, nu sätter jag mig strax och avnjuter en 7,5 timma lång bussresa back home.
KATTER! TRÄNA! JOBBA!
Guu vad jag längtar hem!